Träningsmatcherna var i full sjå i augusti och september månad där första lag ut var Örebro Vipers. Jag var nog inte den enda som hade stora förhoppningar och var full av förväntan. Jag menar, namnet Brunnström fick folk att nästan vrida nacken av sig, men bara nästan. Matchen lagen emellan var dock ganska så jämbördig precis som siffrorna 0-0 antydde. Fler matcher följde och sammanlagt uppmättes två vinster, tre oavgjorda och fem förluster. I detta skedet gick inte tankarna åt det positiva hållet då ingen övertygade mig. Men jag höll ändå i bakhuvudet att alla spelare inte hade anpassat sig till spelet än. Per Ljusteräng coachade laget denna säsongen igen, vilket kändes riktigt tryggt. Vi visste alla vad den mannen gick för...

Klassen bättre än rivalerna
Seriepremiären vankades med stormsteg. Premiärmatchen mot Motala AIF gick strålande och trots att vi vann överlägset så måste Rickard Nilsson i Motalamålet få en eloge, då han gjorde riktiga idioträddningar många gånger. Just i den här matchen upptäckte vi Fabian Brunnströms fantastiska dominans i spelet - som tidigare varit ganska trevande. Kollar man tillbaka på mina första referat så hittar man en viss besvikelse hos mig över att Martin Spångberg inte fick vakta kassen i de första matcherna. I Skövdematchen höjde vi även på ögonbrynen när vi fick se blivande väggen i form av Magnus Åkerlund - och att han var vänsterhänt gjorde mig gladlynt. Elva segrar hann vi uppnå innan det tog stopp i seriefinalen mot Skövde.

När halva serielunken var avklarad hade Borås vunnit sexton matcher och torskat i två. I toppen av poängligan hittade vi Fabian Brunnström och Fredrik Orrsten. Tätt efter följde även Jari-Pekka Pajula och Jonas Nilsson. Martin Spångberg hittade vi mellan stolparna igen och han gjorde en kanonmatch i seriefinalen mot Skövde där resultatet blev 3-3. Pär Åkerström matchades allt mer när det började dra ihop sig och han fick nolla Grums på hemmaplan. I samma match gjorde även junioren Calle Ericsson debut för A-laget, och gjorde en helt klart godkänd insats. År 2006 lider mot sitt slut och värt att notera är att Alexander Täng har äntrat poängligans tio främsta poänggörare. En träningsmatch mot IF Troja/Ljungby dök upp på schemat och vinsten med 3-1 var övertygande. Jag har nu ändrat min inställning till laget helt - alla spelare har övertygat mig.

Den fjärde januari spelades Enkronan och hela 2758 personer letade sig till hallen för att se matchen mot Kungälv - som för övrigt var både en lyckad match och ett evenemang i sig. När Mikael Hultqvist dundrade in i sargen och skadade handleden mot Tranås befarade vi det värsta, men vi kunde till slut konstatera att han skulle komma i form igen till kvalet. Gustav Gräsberg värvades som förstärkning från krisdrabbade Jonstorp Tigers, som sedan visade sig vara ett riktigt kap i spelväg. Februari närmade sig och dilemmat hette förstärkning till kvalet. Klubben hade dock två amerikanare på kroken men båda drog sig ur i sista sekunden. Den andra februari säkrades seriesegern mot IFK Kumla och efter en sista seger mot Tranås stundade förkvalet. För att sammanfatta serielunken någorlunda så vann Borås majoriteten av matcherna med överlägsna siffror, och var helt klart klassen bättre än sina rivaler. Borås tog 32 segrar av 36 möjliga och producerade hela 211 mål, något som gav respekt och imponerade. 

Obesegrade
Förkvalet sattes igång och Borås hamnade i samma grupp som Nacka HK, Kristianstads IK och Haninge HF. Pär Åkerström spikade igen målet i första matchen mot Haninge där resultatet 6-0 visade tydligt vart man stod någonstans. Bortamatch mot Kristianstad väntade därefter och det var helt klart den roligaste bortamatchen jag varit på länge. Trycket på läktaren från alla boråsare var oerhört starkt. Jimmy Lund visade formen ordentligt efter sin skada och blev utav mig utnämnd till veckans bästa spelare. Resterande matcher som spelades blev det ytterligare vinster i och Borås gick vidare till playoff helt obesegrade i förkvalet. Troja stod på pappret och detta playoff spelades i bäst av tre matcher, där Borås imponerade och knep de två första segrarna och blev därmed klara för kvalet till allsvenskan.

Borås HC hade oddsen emot sig
Bara ett par dagar innan kvalet sparkades tränaren Per Ljusteräng och stor turbulens uppstod - även assisterande tränaren Janne Immonen försvann. Alla var vi rädda för att laget skulle tappa stinget och ej avancera till den näst högsta serien. Tränarduon som skulle coacha laget var Vesa Surenkin och Johan Benker. Kvalserien bestod av fem lag istället för sex då Arboga valde att självmant flyttas ner till division 1 på grund av ekonomiska problem. Borås fick möta allsvenska Huddinge samt division 1-lagen Väsby, Tingsryd och Piteå. Första matchen mot Huddinge på bortaplan gick inte alls vägen utan man förlorade med 4-2, då Huddinges positionsspel och snabba spelvändningar avgjorde. Ett glädjande besked dök upp i form av att Janne Immonen var tillbaka i båset igen, och hoppet tändes åter i Borås. Efter ett antal matcher lyckades Borås att ta sig upp ovanför strecket och en allsvensk plats var i det ögonblicket klar. I matchen mot Väsby och Tingsryd därefter kom förlusterna som sved i hjärtat.

Hoppet var nu ute och simmade för majoriteten av boråsarna och publiksiffran sjönk allt mer. I näst sista matchen mot Piteå ställdes Martin Spångberg in i målet och Borås vann glädjande med resultatet 4-6. Samma kväll hade Tingsryd avgörandet i egna händer om en allsvensk plats, men lyckligtvis var Väsby det starkaste laget och kunde besegra hemmalaget. Dramatiken fortsatte och det var oerhört spännande. Sista matchen för säsongen skulle spelas på hemmaplan mot Huddinge som man tidigare förlorat mot. Väsby var laget som nu hade allt i egna händer och kunde avgöra hemma mot Piteå. Mycket hängde på att Piteå skulle vinna matchen för att Borås skulle få avancera. Hoppet levde än då jag intalade mig själv att större under faktiskt har skett i kvalsammanhang, och jag var till skillnad från många positivt inställd till matchen och en optimist hela vägen ut.

Oförglömligt - en känsla som inte går att beskriva med ord
I samma veva byter jag tempus och står nu i hallen när minuterna börjar ticka mot sitt slut. 7-3 står det på tavlan och det dröjer inte många minuter innan det åttonde målet skjuts in av Anders Eriksson. Borås hade helt klart övertaget om bortalaget Huddinge. 2-1 står det fortfarande mellan Väsby och Piteå enligt folket runtomkring mig. När mellan fyra-fem minuter återstår av perioden ställer sig ett tiotal supportrar upp på sittplatsläktaren och bara jublar, och sekunden därefter jublar hela hallen. Piteå hade kvitterat till 2-2 och då kommer nervositeten ikapp mig och jag känner hur benen börjar skaka. Försöker följa spelet så gott det går men innan jag vet ordet av det så utbryter världens vrål och hela hallen gungar i takt. Piteås Patrik Bäärnhielm hade gjort mål när endast sekunderna återstått av matchen. Jag kan längre inte stå still och benen ville absolut inte bära mig, och pulsen ska vi inte tala om. Spelarna i båset står upp och tittar glatt och överraskat mot publiken och vi kan syna flera ryggdunkningar. Hela hallen gör stående ovationer och när slutsignalen ljuder väller spelarna ut på isen och står och kramas och hoppar i ena sarghörnet. Under tiden står jag och filmar med ett par riktigt ostadiga händer.

Stunden senare utnämns Jari-Pekka Pajula till matchens bästa lirare och lagen tackar varandra. Det jublas överallt, klappas i takt och glada ansikten syntes överallt. Jag själv kunde inte sluta le och applådera. Det som såg ut att vara en omöjlighet blev möjligt - mot alla odds. Borås var uträknade flera gånger och det var fantastiskt att vinna matchen samtidigt som Piteå gjorde en mirakulös vändning i sista perioden. Så mycket vi har kämpat för det här i alla dessa år och jag är glad över att spänningen varade ända in i det sista. Äntligen är vi tillbaka där vi hör hemma - i allsvenskan! Det var detta jag siade om i början av säsongen. Laget var det bästa Borås någonsin har haft och jag sa tidigare under säsongen att laget kommer ta sig till allsvenskan vad som än händer. Såhär i efterhand är jag glad över att varit optimist hela vägen. Flera har försökt intala mig det ena negativa efter det andra men jag har alltid slagit bort det. 2007 är det bästa året någonsin på alla sätt och vis av flera anledningar.

Tack!
Tråkigt nog är säsongen slut men det har varit en alldeles fantastisk sådan! Ger alla som har varit verksamma inom Borås HC en enormt stor eloge. Spelarna har varit fabulösa och som jag har sagt tidigare har laget varit helt exceptionellt i sig. Ett extra tack till Per Ljusteräng som kämpat så med laget, och till Janne Immonen som kom tillbaka och hjälpte laget till allsvenskan. Jag saknar ord. Detta är den största och bästa händelsen jag någonsin har upplevt. Ingen har någonsin sett mig le så mycket som den kvällen. Ruset har inte lagt sig än! Ser redan fram emot nästa säsong när bland annat lag som Malmö, Rögle, Leksand och Björklöven kommer på besök. Fabian Brunnström försvinner till Färjestads BK med, och jag önskar honom lycka till där! Sällan har vi skådat en sådan fruktansvärt makalös spelare. Spela fram FBK till SM-guld nu! Och till sist får jag lyckönska och tacka alla andra spelare som kommer försvinna från klubben! Det har varit ärofyllt och riktigt kul att heja på Er denna säsongen.

Allsvenskan nästa! 

---

Eftersom jag har lite bråttom iväg har jag stresskrivit denna under morgonen så finns det säkerligen något jag har glömt att nämna. Hoppas ni har överseende med det! Sedan vill jag åter tacka alla som besöker bloggen - hade enormt många besökare igår och kurvan på besökstatistiken pekade nästintill spikrakt uppåt! Tack vare detta har jag Sveriges (enligt bloggtoppen) 26:e mest lästa sportblogg av 226 (just nu) registrerade, inklusive Wikegårds. Jättekul!