Det har varit en tung vecka fylld med sorg och hockey har inte funnits med i bilden överhuvudtaget. Jag kan tyvärr inte glädja mig så mycket åt segern mot Lakers senast, som jag skulle vilja.
Ibland fullkomligt hatar jag att hockeyn tar upp en sådan gigantisk plats i mitt hjärta - att jag ens vågar tänka tanken att prioritera bort andra väsentliga saker för den "jääääävla hockeyn". Samtidigt är det just hockeyn som får mig att ticka, den som har hjälpt mig ur motgångar förr, den sporten som jag kan relatera till mycket även i vardagliga livet...

Boråsarna är bortskämda med segerskördarna i Div 1 och när motgångarna började i Allsvenskan lade sig många ner och stortjöt och än idag ligger dessa fortfarande nedknockade på marken och pallar inte att resa sig upp, trots att vinden har vänt. Det är just här jag undrar om dessa människor besitter några kunskaper i hockey överhuvudtaget. Visste man inte vad allsvensk hockey innebar, eller trodde man verkligen att man skulle köra över alla lag och ta sig till play-off på tre blanka sekunder? Alla slår alla, inget lag är dåligt och det är således inte förbjudet eller pinsamt att förlora mot ett bottenlag. Det är något ni har fått om bakfoten TOTALT! Hård konkurrens innebär att man ibland stöter på motgångar, vilket behövs emellanåt för att man verkligen ska kunna uppskatta en vinst, växa sig starkare och lära sig att resa sig upp trots att allt till synes är ett helvete.

Jag tycker det är så förbannat tråkigt att publiksiffran är så låg, trots att man har tjatat så mycket om allsvenskt spel. Allsvenskan är här och serien är till och med snart slut - så vart fan har Ni tagit vägen?

Hur som helst; jag reser mig upp imorgon och beger mig till Lassarinken (mjukstart med Div 1-hockey) för att skingra tankarna, väcka hockeyhjärtat till liv igen och försöka återfå fullt fokus till onsdagen.